20 nov 2020

Hivstigma och transfobi – en livsfarlig allians

Hiv-Sverige uppmärksammar Transgender Day of Rememberence 2020 genom att vi publicerar en artikel som Posithiva Gruppen i Stockholm har skrivit.

 

Stockholm/Bogotá, 20 november 2020: Transgender Day of Remembrance (TDoR) är en årlig minnesdag som hedrar transpersoner vars liv har förlorats som följd av transfobiskt våld. Transpersoner är överrepresenterade i hivstatistik världen över, och hiv är en faktor som kan öka transpersoners redan förhöjda utsatthet för diskriminering och våld. I Colombia kämpar aktivister för rättvisa för Alejandra Monocuco – en transkvinna med hiv som förlorade livet som direkt konsekvens av fördomar, försummelse och strukturellt våld. Posithiva Gruppen har träffat aktivisterna för att ta reda på mer om Alejandras liv, öde och viktiga arv.

Alejandra Monocuco bodde i området Santa Fé i Bogotá, även känt som Bogotás ”Red Light District”. Vid midnatt den 29 maj vaknade Alejandras lägenhetskompis av konstiga ljud. Det visade sig att Alejandra hade svårt att andas. Eftersom Colombia sedan mitten på mars befunnit sig i hård ”lock-down” på grund av coronapandemin gick tankarna direkt till covid-19, och lägenhetskompisen ringde efter ambulans.

Ambulansen kom, och ambulanspersonalen tog på sig skyddsutrustning enligt coronaprotokoll. De mätte temperaturen och observerade att Alejandra hade kraftiga andningsbesvär. Vid denna tidpunkt informerade lägenhetskompisen om att Alejandra hade hiv. Ambulanspersonalens attityd ändrades direkt. De backade undan från henne, och började gå därifrån. De sade att hon troligen tagit en överdos, och att de andra lägenhetskompisarna skulle lämna henne i fred. Sedan gick de ut på gatan och rökte. 40 minuter senare var Alejandra död.

Det kallades på ambulans igen. Ambulanspersonal kom till lägenheten, bekräftade att Alejandra var död, och lindade in hennes kropp. Sedan fick Alejandras kompisar vänta i lägenheten i femton timmar innan någon tillslut hämtade upp kroppen.

Den som berättar historien för Posithiva Gruppen är Juli Salamanca, kommunikatör hos organisationen Red Comunitaria Trans (RCT) – ett nätverk grundat av transkvinnor som ägnar sig åt sexarbete i Bogotá. Juli har arbetat i organisationen i fyra år, och har bevittnat mycket orättvisa mot transkvinnor som lever med hiv. Alejandras sak är en av få som fått nationell och internationell uppmärksamhet1.

– Alejandras historia har gått världen runt eftersom den är ett perfekt exempel på den diskriminering och det våld som transkvinnor med hiv utsätts för. Alejandra var dessutom afrocolombian, sexarbetare och internflykting på grund av den väpnade konflikten i Colombia. Hon är sinnebilden av en kvinna konstant utsatt för lidande, en kvinna som ”dödades av fördomar”, säger Juli.

Oklarheter, utredning och stämning
Juli och de andra i Red Comunitaria Trans (RCT) har arbetat intensivt med Alejandras fall sedan den där ödesdigra majnatten. Det fanns många obesvarade frågor, och i efterdyningarna av det inträffade förekom ett antal avvikelser och tjänstefel hos myndigheterna. Till exempel hävdade myndigheterna att Alejandras lägenhetskompis hade skrivit under på ett papper som nekade vårdpersonalen att ta Alejandra till sjukhus. När aktivisterna i RCT krävde att få se papperet fick myndigheterna gå ut och erkänna att det hela var lögn, och att papperet aldrig funnits. Myndigheterna hävdade också att Alejandra inte hade någon familj som kunde ta beslut kring huruvida kroppen skulle kremeras eller inte, och kroppen kremerades innan någon obduktion hann göras. Aktivisterna pekar på att Alejandra visst har familj, och att detta bland annat framgår i statliga register över internflyktingar i Colombia.

– Alejandras mamma blev chockad när hon fick veta att Alejandras kropp hade kremerats, och frågade sig vem som hade skrivit under på det. Mamman är en fattig kvinna som bor på landsbygden. Hon har inte råd att åka till Bogotá för att hämta sin dotters aska. Trots att systemet dödade Alejandra och trots att borgmästaren själv erkänner att det har begåtts allvarliga fel, finns ingen sympati eller stöd till de efterlevande. Det är som att de återtraumatiserar familjen och Alejandras community gång på gång, säger Juli.

Borgmästaren som Juli refererar till är Claudia López, Bogotás första kvinnliga och dessutom första öppet homosexuella borgmästare. Juli och RCT förväntade sig mer av López, och hade förhoppningar om att hon skulle utvisa mer solidaritet med hbtq-communityt i stort med tanke på sin egen bakgrund. Istället har hon stått bakom kontroversiella insatser såsom ”pico y género” – en coronarestriktion som tillät kvinnor att lämna sina hem på jämna dagar/datum, och män motsvarande på ojämna. I juni beordrade borgmästaren att hälsoministeriet skulle utreda Alejandras fall. Tre områden ska utredas: om brott har begåtts; giltigheten i avtalen; samt myndigheternas handläggning. Svar på den interna utredningen förväntas komma under november månad. Juli har dock inga förhoppningar om att utredningen kommer resultera i något konkret.

– Sedan första början har hälsomyndigheterna gjort allt de kan för att skydda sig själva. De har ljugit och lagt skulden på andra. Troligen kommer de ansvariga för Alejandras död gå ostraffade. Vi ser det gång på gång, att transkvinnors liv är ”vidas matables” – ”dödbara liv”.

Ändå har RCT börjat förbereda sig på att dra myndigheterna inför domstol. De vill stämma dem för mord, diskriminering, förfalskning och underlåtenhetsbrott. Med sig har de fått den namnkunnige advokaten Jorge Perdomo, tidigare ”attorney general” (motsvarande riksåklagare) i Colombia. Han ser den interna utredningen som ett första steg, och uttalar i en intervju med Noticias Caracol2 att ”vi kommer sammanställa informationen och lägga fram ärendet för domstolen, med syfte att låta behöriga myndigheter utreda fallet i sak, så att vi ska få reda på sanningen”.

 

Attityder kring hiv kommer upp till ytan
Juli berättar att synliggörandet av Alejandras fall varit bra, men också att det avslöjat oroväckande attityder kring hiv i det colombianska samhället. Kommentarsfält och andra forum svämmar över av hatfulla yttranden: det var lika bra att hon dog; hon borde ha straffats för att sälja sex när hon hade ”aids”; hon borde ha fängslats; samt ett otal kommentarer om att hiv och aids är äckligt.

– Hivstigmat i Colombia är stort. Många saknar kunskap om hur hiv överförs, tror att hivpositiva är skyldiga att berätta för andra om sin hiv, eller att alla som har hiv kommer dö. Även inom vården finns det mycket okunskap, och det är som att det finns en idé om att alla transkvinnor har hiv: transkvinnor som söker sig till vården för enkla besvär såsom huvudvärk tvingas istället testa sig för hiv. Å andra sidan är det många som tänker att ciskvinnor inte kan få hiv, berättar Juli.

Enligt Juli finns det även hivstigma inom transcommunityt, och hösten 2019 gjorde RCT en kampanj om just det tillsammans med andra organisationer under hashtaggen #AmigaDateCuenta – på svenska ungefär ”inse det, [tjej]kompis”. Kampanjens syfte var att normalisera hiv, minska stigma, bli av med interna skämt om hiv samt att motverka uppdelning mellan hivpositiva och hivnegativa transtjejer.

 

Hivvård och olika nivåer av våld
Juli träffar många kvinnor med hiv genom sitt arbete med RCT, och berättar att många saknar tillgång till hivmediciner. Speciellt gäller det kvinnor från grannlandet Venezuela, som under de senaste tio åren drabbats av en eskalerande politisk och socioekonomisk kris. Över 1,8 miljoner venezolaner har flytt till Colombia på grund av krisen3, och för många venezolaner som lever med hiv är ideella organisationer i Colombia den enda tillgängliga källan till hivmediciner4.

Juli berättar att många (kring 80%) av tjejerna i Santa Fé saknar tillgång till vård, och att de venezolanska tjejerna ofta kommer till RCT i hopp om att få tillgång till hivmediciner. Många av dem levde med välbehandlad hiv i Venezuela innan krisen tvingade dem fly, och nu står de helt utan behandling på obestämd tid.

– Här i Santa Fé är det många tjejer med hiv som dött, och myndigheterna bryr sig inte om det. Det har blivit en del av vardagen här, säger Juli.

Försummandet av hivpositiva transkvinnors mänskliga rättigheter representerar en form av strukturellt våld, men RCT arbetar också med att kartlägga transfobiskt våld på individnivå. Hittills i år har 30 transpersoner, varav 29 transkvinnor och en transman, mördats i Colombia. Juli säger att 30 visst är en alarmerande siffra, men att det i verkligheten är många fler: många av morden på transpersoner synliggörs aldrig som hatbrott, och många transkvinnor registreras som män i brottsstatistiken. Majoriteten av morden är hatbrott där personernas könsidentitet bespottats genom olika former av tortyr. Många av de som mördats var ledande aktivister, och enligt Juli har inte den colombianska staten gjort något för att skydda dem trots att många levt under dödshot.

– Myndigheterna har lovat att öka rättsskyddet för hbtq-personer i Colombia i många år, men kommer inte till skott. På papperet ser det ut som att hbtq-personer i Colombia har rättigheter, men det finns inga mekanismer som skyddar transpersoner mot våld och diskriminering i praktiken, säger Juli.

Hon avslutar med några ord om den fortsatta kampen, kring hopp i hopplösheten:

– De senaste åren har enstaka transpersoner kämpat sig till en röst inom den etablerade politiken. Dock ser vi att de som vågar prata högt också måste stå ut med hot och våld, och i värsta fall att de mördas. Vi måste fortsätta arbeta med att ändra de rådande narrativen kring transpersoner. Folk måste förstå att vår kamp och konstruktion inte är estetisk. Det handlar om en kamp för mänskligt värde.

Text: Ane Johanne Martínez Hoffart / Posithiva Gruppen

 

1 Se tex. BuzzFeed News, PinkNews, HivPlusMag

2 https://noticias.caracoltv.com/bogota/abren-tres-procesos-de-investigacion-para-esclarecer-muerte-de-alejandra-monocuco
3 https://www.iom.int/venezuela-refugee-and-migrant-crisis

4 https://foreignpolicy.com/2019/08/28/venezuela-hiv-crisis-crosses-the-border-colombia-migrants-health-care/